söndag 18 september 2011

Gröna Lund


I helgen var min storebror på besök i Stockholm med sin yngsta son (han var här med den äldre för ett par år sedan). När jag var liten var Stockholm den absoluta drömplatsen. Här kunde man gå i Gamla stan, besöka museer och åka bläckfisken på Grönan. Åkte vi någon annanstans brukade jag jämföra och klaga. Göteborg till exempel var en stor besvikelse på nästan alla sätt. Utom kanske Liseberg. Men resten. Det VAR ju inte Stockholm helt enkelt!

Därför var det så värmande att möta upp en storögd femåring som fick köpa fina halvädelstenar på Geo Art, äta pannkakor på Drottninggatan och sen fråga: "Pappa. Visst finns det museum i den här staden". Sånt värmer ett museologhjärta!

De hann sedan med både Akvarie-museet och Vasa-museet, men det mest fascinerande för femåringen var varken jätteskepp eller hajar, utan tågen som går under jorden. När jag var liten älskade jag också tunnelbanan, så jag förstår honom. Jag älskar fortfarande tunnelbanan, även om det romantiska skimret kring den avtagit lite sedan dess.

På lördagen möttes vi alla upp för en heldag på Gröna Lund. Ännu en gång bjöd Stockholm på ett fantastiskt sensommarväder och på vägen över med Djurgårsfärjan fick vi se både gräsänder och en landande helikopter.

En ganska feg brorson och en ganska feg faster var till en början en aning skeptiska till åkattraktionerna. Men ju längre dagen led blev vi båda allt mer sturska. För en vecka sedan hade nog den lille mannen inte fått åka så mycket, då han nu på millimetern nådde upp till de 110 cm som krävdes för de lite häftigare åken. Han blev kontrollmätt flera gånger och blev väldigt bra på att sträcka på sig litet extra. Mot slutet av dagen tog han tag i min hand och ville nog åka den där läskigaste berg-och-dalbanan "Kvasten" en gång till, trots att den gått så mycket snabbare än utlovat. Och efteråt skulle han fråga sin pappa om att få åka Blå Tåget. Något som de första timmarna var helt uteslutet.

Där skilde vi oss också en hel del, han och jag. När jag var liten fick pappa sitta och hålla för öronen och jag blundade hela turen. Något jag till och från gjorde även denna gång. Han, däremot satt och skrattade halva resan. En riktigt liten tuffing som bara dagen innan hade varit för blyg för att säga hej, till och med.

Och faster då? Jo hon visade sig på styva linan även hon när hon tvingades upp av make och storebror till att åka upp 80 meter för ett fritt fall. Och förvånandsvärt nog var det faktiskt lite mindre läskigt än just blå tåget. Höjder är ingenting mot läskiga ljud i mörker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar